Vårdväskans backspegel: Polio

Under slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft spred virussjukdomen polio skräck i stora delar av världen. Sjukdomen, även kallad barnförlamning, tog inte hänsyn till ekonomisk eller social status och drabbade framför allt mindre barn. Läkare, forskare och allmänhet stod länge handfallna. Var skulle nästa utbrott ske? Vem skulle drabbas och hur många skulle förlora livet? Det skulle dröja till 1955 innan ljuset i tunneln uppenbarade sig. Välkommen till Vårdväskans backspegel!

Under sommaren 1881 spreds en aggressiv sjukdom i svenska Umeå. Skräcken spred sig bland invånarna, framför allt hos barnfamiljerna, när 20 barn insjuknade till synes helt utan anledning. Barnen drabbades av hög feber, sömnlöshet, illamående och kräkningar, och efter några dagar kunde även medvetslöshet och förlamning uppstå. Sex år senare, år 1887, dök sjukdomen återigen upp – denna gång i Stockholm. 44 barn insjuknade och läkarna stod handfallna. De kunde inte hitta någon anledning till att barnen blev sjuka, de hade inget botemedel mot den hemska sjukdomen och de hade ingen aning om vem som stod näst på tur att drabbas. Vad skulle de ta sig till?

Under 1800-talets slut verkar viruset som orsakar polio ha muterat, vilket resulterade i en mycket mer aggressiv variant av sjukdomen. Nu började polio gå i epidemier, det var främst barn som insjuknade och Sverige drabbades särskilt hårt. Inte förrän långt senare kom forskare fram till att de aggressiva utbrotten i Sverige berodde på förbättrad hygien, till skillnad mot andra sjukdomsutbrott. I områden där hygienen är bristfällig och vattnet ofta orent drabbas många spädbarn av polio i mycket tidig ålder, och utvecklar på så vis antikroppar mot sjukdomen. Många får även antikroppar direkt via bröstmjölken från sina mödrar. Sjukdomen ger dessutom lindrigare symtom ju yngre den insjuknade är. När hygienen förbättrades i Sverige under slutet av 1800-talet blev smittillfällena allt färre, vilket gjorde att de som smittades blev mycket sjukare än tidigare. Allt färre fick dessutom antikroppar redan i spädbarnsåldern.

Det verkar som att den nya, aggressiva varianten av polio uppstod i norra Sverige och sedan spred sig ut i världen. Under 1900-talets första hälft drabbades stora delar av världen av hemska epidemier, där hundratusentals drabbades och flera tusen förlorade livet. Sjukdomen tog ingen som helst hänsyn till social eller ekonomisk status och många gånger verkade de som drabbades vara nästan slumpmässigt utvalda. Denna uppfattning beror antagligen på att många insjuknade inte får tydliga symtom.

Efter flera epidemier framträdde ett mönster – de som en gång drabbats av polio insjuknade inte igen. Konsten att vaccinera hade vid det här laget varit känd i ungefär 100 år och tanken på att utveckla ett poliovaccin växte sig allt starkare bland läkare och forskare. Än så länge visste man dock alltför lite om polio som sjukdom och dess smittämne var fortfarande okänt. Därför skulle det dröja ytterligare några decennier innan planerna på ett vaccin verkställdes på allvar.

Under kommande år gjordes ett antal försök att skapa immunitet mot polio, men dessa uppvisade tvivelaktiga resultat. Försöken bestod bland annat av att skada luktnerven hos barn genom att spruta in frätande syra i deras näsor. Tidigare ingrepp på apor hade visat att skador på luktverven kunde skydda mot polio. Nästan två miljoner amerikanska barn fick frätande syra insprutad i näsan, med osäkra resultat och många förstörda näsor som följd.

År 1949 gjorde tre amerikaner vid barnsjukhuset i Boston en upptäckt som skulle göra det möjligt att starta utvecklingen av ett poliovaccin. De lyckades bland annat påvisa att polioviruset kan odlas i ett provrör och inte behöver injiceras i försöksdjur för att detekteras. Flera forskare satte under 1950-talet i gång med att försöka utveckla ett vaccin, däribland amerikanen Jonas Salk. Han använde sig av poliovirus som han först dödade och sedan injicerade på apor. Han upptäckte att aporna inte insjuknade, men däremot byggde upp antikroppar mot sjukdomen. Efter djurförsöken använde Salk år 1955 sitt nya vaccin på sig själv, sin fru och sina tre barn, som alla bildade antikroppar utan att insjukna. Vaccinet verkade fungera och äntligen fanns räddningen mot polio i sikte. Redan i april 1956 startade en enorm vaccinationskampanj i USA, där 441 000 skolbarn vaccinerades. Under hösten kunde man konstatera att vaccinet verkade fungera ganska bra, det gav inte alltid ett fullgott skydd mot polio men det var väldigt mycket bättre än insprutning av frätande syra i näsan. Sedan dess har vaccinet utvecklats ytterligare och är idag mycket effektivt.

En annan amerikan som tog fram ett vaccin var Albert Sabin. Till skillnad från Salk använde sig Sabin inte av avdödat poliovirus utan av levande, försvagat virus. Hans vaccin skulle inte injiceras utan i stället tas oralt. Tack vare att Salks vaccin kom ut på marknaden var en stor del av de amerikanska barnen redan vaccinerade, och Sabin begav sig till andra länder för att testa sitt nya, orala vaccin som var inkapslat i en karamell. Miljontals barn vaccinerades i en handfull länder under de kommande två åren och även USA gick så småningom över till att använda Sabins vaccin.

Även svenska forskare vid Karolinska Institutet utvecklade, tillsammans med Statens Bakteriologiska Laboratorium, ett vaccin likt Jonas Salks. Detta vaccin ska injiceras och har använts vid vaccinationer i hela Skandinavien.

År 1957 inleddes en massvaccination i Sverige, där människor i alla åldrar vaccinerades. Därefter minskade antal rapporterade fall av polio i snabb takt. År 1961 rapporterades 64 sjukdomsfall och år 1962 endast fyra fall. Poliovaccin ingår i den allmänna barnvaccinationen och ges vid tre, fem och tolv månaders ålder. En dos ges också när barnen är i femårsåldern. WHO rekommenderar att man även tar en femte dos om man ska resa till områden där poliosmitta finns. Sedan år 1977 har vi inte haft några rapporterade fall av polio i Sverige och sjukdomen anses nu vara utrotad här.