Vårdväskans backspegel: Digerdöden

Under 1300-talets mitt spreds en fruktansvärd epidemi över Europa, som lämnade obebodda byar och lidande människor i sina spår. Digerdöden hade satt sina klor i vår kontinent och mer än en tredjedel av befolkningen förlorade livet. Sjukdomen spred skräck i vartenda hushåll och folk försökte desperat hitta både botemedel och syndabockar. Medicinskt kunniga stod handfallna och digerdöden är än idag den värsta pestepidemin som någonsin drabbat mänskligheten.

Under hösten 1347 anlände ett fartyg till italienska Sicilien, efter en lång resa från handelsstaden Kaffa på Krim. Ombord hade det till en början funnits en fullvärdig besättning av genuesiska sjömän, som under resans gång minskat drastiskt. Utan att veta om det hade sjömännen under sin tid på Krim infekterats av en mycket dödlig pestsjukdom, som under femton års tid haft flera utbrott i Asien. Med tiden hade sjukdomen spridits västerut, genom de många handelsvägar som etablerades under medeltiden, och nådde till slut Krim år 1347. När det genuesiska fartyget drev in till land på Sicilien visste ingen vad som komma skulle. Digerdöden, även kallad den stora döden eller den svarta döden, hade anlänt till Europa och i slutet av 1300-talet hade den plågsamma sjukdomen skördat nästan 25 miljoner européers liv.

Från Sicilien spred sig sjukdomen snabbt både norrut och västerut. I november 1347 skedde det första utbrottet på fransk mark och därefter var det bara en tidsfråga innan resten av Europa drabbades. Till Norden anlände digerdöden via Norge innan de första svenskarna drabbades år 1350. Snart låg gårdar, små samhällen och hela byar öde medan folk desperat försökte fly undan den fruktansvärda pesten. Mer än en tredjedel av Europas invånare dukade dock under och man stod handfallen utan att veta något om vare sig orsak eller behandling.

Gemensamt för alla tre typer av pest var att inkubationstiden kunde vara upp till en månad, vilket gjorde att digerdöden kunde spridas under stora områden när människor flydde undan sjukdomen. Böldpest smittade vanligtvis inte från människa till människa, men både lungpest och blodpest spreds snabbt i trångbebodda hus och på smala medeltidsgator. Samtliga tre pestformer spreds via loppor, som hade svartråttan som värddjur. Svartråttan kallades även för hus- eller skeppsråtta och levde nära inpå människor på medeltiden. Man tror att pestbakterierna först angrep svartråttorna, som därmed också bar på infekterade loppor. När råttorna sedan dog behövde lopporna leta efter nya värddjur och bet sig då fast vid människor.

Läkare stod handfallna inför den fruktansvärda epidemin och folk försökte desperat hitta både förklaringar och botemedel. Medicinskt kunniga försökte hjälpa sina patienter genom åderlåtning, laxermedel och kräkmedel och på så vis driva ut sjukdomen ur kroppen. Man stack även hål på bölderna eller täckte dem med varma omslag, men ingenting fungerade. Människan var maktlös inför digerdödens framfart och Europas befolkning plågades svårt av både sjukdom och sorg.

När inga botemedel mot pestsjukdomen kunde hittas försökte folk i stället hitta både förklaringar och syndabockar utanför den begränsade medicinska kunskapen. Många trodde att Gud hade skickat pesten för att straffa människorna för sina synder och att jordens undergång nu var nära. Enda sättet att stoppa pesten var därför att blidka Gud och tusentals människor drog ut på gatorna i så kallade botgörartåg, där man barfota och klädd i trasor grät och klagade högljutt. En annan förklaring till pesten sades vara att judar förgiftat brunnar och medvetet spridit pesten över kontinenten. Judehatet var ingen ny företeelse men nu fick det ny fart, genom pogromer och bålbränningar. Tusentals oskyldiga judar mördades baserat på felaktiga anklagelser och desperata försök att hitta syndabockar i kaoset som digerdöden orsakat.