Florence Nightingale – sjukvårdsreformator och grundare av det moderna sjuksköterskeyrket

Varje år uppmärksammas sjuksköterskeyrket världen över, genom Internationella sjuksköterskedagen den 12 maj. Att valet föll på just detta datum är ingen tillfällighet, det är nämligen Florence Nightingales födelsedag. Florence var den feministiska förebilden och sjukvårdsreformatorn som sägs vara grundaren till det moderna sjuksköterskeyrket – en kvinna som följde sina drömmar och bestämt gick sin egen väg.

Florence Nightingale föddes 12 maj 1829, rätt in i det brittiska samhällets toppskick. Hon döptes efter staden där hon föddes, Florens, då hennes förmögna föräldrar var på resa i Europa vid denna tid. Hon fick en utbildning som oftast bara tillföll förstfödda söner och studerade flera olika språk, historia, filosofi och matematik. Hon visste dock redan i tidig ålder att förväntningarna på henne inte var en vidareutbildning och ett aktivt yrkesliv. Likt alla andra flickor i hennes samhällsklass förväntades hon gifta sig och skaffa barn, och sedan leva ett lydigt liv i de fina salongerna. Detta var helt emot de mål Florence hade satt upp för sig själv. När hon var 17 år gammal upplevde hon ett sorts kall från Gud, med en uppgift om att göra hans arbete. I tidiga tjugoårsåldern hade hon kommit fram till vad detta kall betydde – hon skulle hjälpa de sjuka och svaga.

Föräldrarna Nightingale blev bestörta när de tog del av Florence planer om att utbilda sig till och arbeta som sjuksköterska. Detta var under 1800-talets mitt helt otänkbart för en flicka i Florence ställning, hon skulle bli en god hustru och mor och absolut inte studera vidare eller arbeta. Denna tids sjuksköterskeyrke hade dåligt rykte, var förknippat med alkoholism och prostitution, och arbetet utfördes ofta av fattiga kvinnor. Vid det här laget hade Florence även tackat nej till ett flertal frierier, och det faktum att hon nu ville arbeta inom sjukvården sågs som oacceptabelt av familjen. Florence var dock fast besluten om att slå sig fri från de strikta normerna, och begav sig till Düsseldorf och pastor Theodor Fliedners sjukhus och skola för diakonissor vid Kaiserwerth. Här genomgick hon en tre månader lång vårdutbildning innan hon återvände till London och fick år 1853 en tjänst som föreståndare på ett vårdhem i London.

År 1854 förklarade bland annat Storbritannien krig mot Ryssland och Krimkriget var ett faktum. Det brittiska folket kunde i tidningen The Times läsa om de sårade soldaternas kritik mot läkarhjälpen som fått av sina egna på plats i Östeuropa. Sjukvården var kaotisk och oorganiserad, med många dödsfall som följd. Den brittiska krigsministern, som var en god vän till Florence, gav henne därför uppdraget att med en grupp sköterskor resa till ett militärsjukhus i Turkiet för att hjälpa till. Väl på plats tog Florence snabbt kommandot och arbetade för att organisera upp vårdsituationen i de smutsiga och torftiga barackerna som sjukhuset bestod av. Salarna på sjukhuset var överfulla, många soldater delade säng och till och med golvutrymmena var fulla. Överallt låg döende och skadade och bristen på medicin, bandage, tvål och rent vatten var stor. Florence insåg snabbt att radikala förändringar var ett måste och hon arbetade hårt för att förbättra hygienförhållandena, omvårdnaden och matkvaliteten. Hon hyrde ett närliggande hus som fick agera tvättstuga och införde basala hygienrutiner, som noggrann handtvätt.

Florence förändrade inte bara hygienrutinerna inom sjukvården, hon försökte också ingjuta hopp i de sårade soldaterna genom sin positiva inställning och hjälp med att skriva brev och skicka soldaternas löner hem till deras familjer. Under hennes tid på militärsjukhuset lyckades hon sänka dödligheten från dryga 40% till endast 2%, en enorm bedrift i de tidigare osanitära och kaosartade förhållandena. Här fick hon även det långlivade smeknamnet ”Lady with the lamp”, då hon med en oljelampa i handen ofta gick runt i dunklet under kvällar och nätter för att titta till sina patienter.

Efter att ha återvänt till Storbritannien 1857 fortsatte Florence att ägna sitt liv åt att förbättra brittisk sjukvård. Hon blev krigsministeriets främsta rådgivare i militärhygieniska frågor och blev hyllad för sina insatser under Krimkriget. 1860 öppnade hon Nightingale School of Nursing, en skola för sjuksköterskor där både lärare och studenter uteslutande bestod av kvinnor. Detta var, likt många av Florences bedrifter, banbrytande för denna tid då kvinnor spenderade majoriteten av sin tid i männens skugga.

Florence intresse låg alltid framför allt vid planering och administration och inte vid faktisk omvårdnad, även om hon utförde de flesta sysslor genom sin långa karriär. Under sina 54 aktiva år inom sjukvården skrev hon rapporter och förde statistik kring sina insatser, uppförde manualer kring konstruktion och drift av sjukvårdsinstitutioner och reformerade inställningen kring hygien och sanitära förhållanden inom sjukvården. Florence förändrade synsättet på sjuksköterskor, som tidigare förknippats med fattigdom och fylla, och kom att lägga grunden för det moderna sjuksköterskeyrket. Hon blev en feministisk förebild som visade att man genom att gå sin egen väg och trotsa rådande normer kunde uträtta stora och viktiga saker.

Under 1860-talet insjuknade Florence i en bakterieinfektion och hon kom att spendera resten av sitt liv i ett mer eller mindre sjukligt tillstånd. Trots att hon så småningom även förlorade förmågan att gå fortsatte hon att arbeta så länge hon kunde – hon blev buren från rum till rum för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. I slutet av 1800-talet blev Florence alltmer sjuk och blev till slut blind och helt sängliggande. Hon avled i London den 13 augusti 1910, efter att ha vigt sitt liv åt att reformera sjukvården och bana väg för kommande generationer av kvinnor.