Vårdväskans backspegel: Insulinets historia

Man har vetat om att sjukdomen diabetes existerar i hundratals år, men dess orsak och behandling var länge ett stort mysterium. Det var inte förrän i början av 1900-talet som några kanadensiska läkare upptäckte insulinet – ett ämne som revolutionerade behandlingen av diabetes och sedan dess har räddat livet på miljontals människor.

Diabetes beskrivs för första gången redan på 1500-talet f.Kr, i en papyrusrulle med recept på hur man kan bota 800 olika sjukdomar och åkommor. På 100-talet e.Kr får sjukdomen sitt namn av den grekiska läkaren Aretaios, efter det grekiska uttrycket för ”passera/rinna igenom”. Aretaios beskrev symtomen på diabetes som att all vätska passerar rakt igenom människan, på samma sätt som genom ett vattenrör, och därav uppkom namnet ’diabetes’. Det var under hundratals år ett stort mysterium vad som orsakar diabetes och hur sjukdomen bör behandlas, och det skulle dröja till 1920-talet innan några kanadensiska läkare och forskare gjorde det stora genombrottet.

Innan insulininjektioner infördes som behandling för diabetessjuka fanns få möjligheter att hjälpa och behandla diabetiker. Patienterna hade i stort sett bara två val – svältkuren eller fettkuren. Svältkuren gick ut på att äta så lite som möjligt och helt utesluta kolhydrater ur kosten, vilket i vissa fall ledde till att patienten svalt ihjäl. Fettkuren bestod å andra sidan av en kost bestående av stora mängder fett i kombination med alkohol och opium. Båda metoderna gav tyvärr samma utgång – de som drabbades av diabetes överlevde oftast inte i mer än ett par år.

Redan under 1800-talets senare hälft gjordes upptäckter förknippade med kroppens egen produktion av insulin och dess koppling till bukspottskörteln. Två tyska forskare kom genom försök på hundar fram till att djuren utvecklade diabetes om deras bukspottskörtel opereras bort och idén om att körteln utsöndrar ett ämne som renar blodet från socker väckte forskares intresse runt om i världen.

Den kanadensiska kirurgen Frederick Banting kom hem från kriget 1918 och öppnade en egen praktik i sin hemstad i Ontario. Framgångarna uteblev dock och Banting bestämde sig för att i stället vända uppmärksamheten mot ett av de mysterier som gäckat läkare och forskare i århundraden. Han hade begränsad kunskap om diabetes, men visste att sjukdomen och bukspottskörteln hade ett samband och att djur som fått körteln bortopererad utvecklade diabetes. Han kom fram till att bukspottskörteln måste utsöndra något som skyddade mot diabetes, och att detta ämne saknades hos diabetiker. Detta mystiska ämne är det vi numera vet är insulin.

Banting fick tillgång till ett nedgånget laboratorium och fick hjälp av den unga medicinstudenten Charles Best. Målet med deras arbete var att utvinna det ämne ur bukspottskörteln som skyddar mot diabetes och för att lyckas med detta utförde de en mängd försök på hundar och kaniner. De blockerade bukspottskörteln hos friska djur så att den skrumpnade, opererade ut den och försökte utvinna det mystiska diabetesskyddande ämnet ur den. Samtidigt opererade de ut bukspottskörteln på ytterligare en hund, som därefter utvecklade diabetes. Den diabetessjuka hunden injicerades sedan med substans från den skrumpnade bukspottskörteln – vilket resulterade i att blodsockret hos hunden sjönk. De flesta hundarna klarade sig dock inte någon längre period. Banting och Best hade visserligen gjort stora framsteg, men inte tillräckligt för att kunna behandla människor.

Några veckor in i Bantings och Bests försök att utvinna substans från bukspottskörteln blev ytterligare två kunniga involverade: Bantings chef John Macleod, professor med mycket kunskap kring diabetes, och James Collip, en kemist som bidrog med vetenskaplig systematik och en stor dos erfarenhet. Med den nyligen anslutna kunskapen och erfarenheten fortsatte försöken, nu på slaktdjurs bukspottskörtlar då det blivit för dyrt med försök på hundar. Man lyckades hålla diabetessjuka kaniner vid liv med regelbundna injektioner av insulin, som den mystiska substansen nu börjat kallas, och möjligheten till att försöka behandla människor kom allt närmare.