Internationella diabetesdagen 2024

I samma veva som värdet började stiga så fick jag diagnosen PCOS (polycystiskt ovarialsyndrom), vilket är en hormonell obalans i äggstockarna. Denna hormonrubbning kan leda till problem med övervikt, insulinresistens och i förlängningen diabetes typ 2 och i mitt fall så blev det så, 2023 när jag fick beskedet att jag har en kronisk sjukdom kände jag hur livet rasade. 

Senaste året har varit tufft, jag har försökt lägga om min livsstil och ställt in mig på medicin som har gett jobbiga biverkningar. Många gånger har det känts övermäktigt men nu äntligen efter att ha fått ny medicin så börjar jag äntligen att må bättre igen. Resan fortsätter mot att lära känna min diabetes och att hitta en livsstil som fungerar. 

1994 i slutet av oktober för ganska exakt 30 år sedan blev jag diagnostiserad med diabetes typ 1. Jag var tre år gammal och bodde då i Maputo, Moçambique som ligger norr om gränsen till Sydafrika.  

Min mor beskrev mig som hängig, att jag grät mycket, tappade aptiten, blev törstig och torr runt munnen och kissade mycket. En söndagskväll när jag var på toaletten kissade jag floder, så onormalt att mamma blev orolig. Tidigare den veckan hade hon redan haft misstankar och fick tag på ett urintest för glukos. Så på söndagen när jag kissade mycket testade hon urinen och stickan visade genast att jag hade högt glukosvärde i urinen. Läkaren på svenska kliniken vid svenska ambassaden välkomnade oss genast till kliniken. Där bekräftades mammas misstankar när mitt blodsocker låg någonstans mellan 13-14mmol. Läkaren lovade att ta hand om allt praktiskt och bokade för säkerhets skull tre olika avgångar med flyg till Johannesburg i Sydafrika.  

Under natten och tidig morgon kom samma sjuksköterska in, tände taklampan och sa ”här kommer vampyren” då hon steg in med insulinsprutan i handen. Efter det akuta omhändertaget i Johannesburg, åkte vi till Visby. Direkt från flygplatsen med taxi till Visby lasarett. Där möttes vi av en sjuksköterska med långt brunt lockigt hår och snälla ögon. Hon var varm och gullig i bemötandet. Mamma fick sätta sig för sig själv en stund fick fika och grät för första gången. Nu var vi hemma. Det här var i slutet av oktober. I januari packade vi väskorna igen och for tillbaka till Maputo. 

Anpassningarna är numera så självklara att det knappt känns som att jag gör någonting alls. Så jag var tvungen att sätta mig ner och fundera, anpassar jag mig?   

Det är klart att mitt liv ser annorlunda ut än andras och att jag hela tiden behöver tänka på hur min sjukdom påverkar mig och mitt mående. Jag promenerar till pendeltåget varje morgon på väg till jobbet.  

I mitt skåp i omklädningsrummet ligger aggregat och tillbehör till min insulinpump.   

Jag har behövt anpassa hela mitt liv efter nya behandlingsmetoder. Exempel att gå från subkutan behandling med insulinspruta till pumpbehandling var en stor anpassning. De första sex månaderna var svåra, jag tyckte att pumpen lossnade och föll av. Jag fastnade i dörrhandtag när slangen stack ut (det händer fortfarande ibland). Det gjorde ont att byta aggregaten. Men, när jag vant mig och hittat tillvägagångsätt som funkat för mig så var det en fantastisk anpassning och utveckling.   

Det krävdes stor anpassning under mina graviditeter. Varje måltid, varje insulindos behövdes planeras minutiöst. Jag lärde mig massor om min sjukdom och fick erfarenhet som jag tagit med mig efteråt. Jag har känt mig mycket tryggare efter det.   

Jag jobbar på en akutmottagning där jag måste fokusera på andra människors liv, ofta i akuta situationer. Det är inte alltid självklart att jag kan komma ifrån och få i mig något att äta. Därför har jag lärt mig att intuitivt anpassa mig så att jag kan fortsätta jobba. Den kontinuerliga blodsockermätaren är en stor hjälp för detta.   

Jag är ganska privat med min sjukdom, jag vill inte att andra ska behöva ta hand om mig. Jag känner mig blottad i sådana situationer. Jag tror starkt på ”empowerment” i sjukdom och behandling. Att jag kan klara av det själv, vilket jag också lär ut till mina patienter. Vi kan lyfta upp oss själva. Men vi kan också be om hjälp när det behövs. 
 

 Jag möter ofta rädsla när jag berättar om min sjukdom, eller i stunder då jag har sagt att jag haft lågt blodsocker. Folk runt omkring mig har missuppfattat situationen och reagerat häftigt och blivit stressade. Vilket är förståeligt, men ibland har jag som diabetiker känt mig förminskad och ofrivilligt exponerad av den reaktionen. När jag då redan varit i en utsatt situation, har andras oro ofta blivit ytterligare en stress för mig. Jag behöver där och då ta vara på mig själv, mitt mående och mina känslor, men har ofta känt att jag också behöver lugna situationen och ta hand om andras.   

En annan missuppfattning jag också möter är att folk tror att det finns en diabetesvariant som är mycket farligare än en annan. Man vill ofta berätta om sin bekanta eller en familjemedlem som fått diagnos och nu amputerats eller fått andra hemska besvär av sjukdomen. Missuppfattningen grundar sig säkert i att man inte har koll på att det har berott på senkomplikationer till sjukdomen, som orsakats av otillräcklig behandling, inte av sjukdomen i sig. Alla som diagnostiseras kommer inte att få sådana följder, förhoppningsvis inte nu när vi får bättre och bättre behandling som hjälper att hålla blodsockernivåerna stabilt. 

Jag visste att det fanns insulin då jag gav detta till mina vårdtagare i hemtjänsten, samt vad man ska göra om man ser ett lågt socker på mätaren och om personen jag mötte i jobbet var allmänpåverkad.  

Men efter denna resa jag gjort på 14 år som diabetiker så vet jag så mycket mer. Att alla inte alls behöver insulinläkemedel och vad kost, motion och rutiner har för betydelse på lång sikt. Att man som diabetiker är olika varandra och att det inte bara är rent socker man kan påverkas av, utan så mycket mer. Sömn, fysiskt och psykiskt mående, stress osv. Och nu vet jag att varje dag har en betydelse för en diabetessjukdom. 

Jag arbetar som skötare på en psykiatrisk allmänavdelning på Varbergs sjukhus. Min huvuduppgift som skötare är att hjälpa patienter så att de kan följa sin vårdplan och att de kan finna olika verktyg att kunna hantera sitt mående på. Vi arbetar också mycket med stödjande samtal. Vi jobbar tillsammans med sjuksköterskor, läkare, dietist och kurator på min avdelning. Vi utför också sedvanliga avdelningsuppgifter som att städa ur rum, servera mat, bistå med rena kläder osv.