Vårdväskans backspegel: Penicillinets historia

I slutet av sommaren år 1928 återvänder läkaren och bakteriologen Alexander Fleming till sitt arbete på St Mary’s Hospital i London efter sin semester. Han upptäcker då att han slarvigt nog har lämnat kvar en bakterieodling med stafylokocker på en bänk. Locket till petriskålen satt inte fast ordentligt och odlingen såg inte längre ut som när Fleming tidigare under sommaren hade lämnat den. Det var inte längre bara stafylokockbakterier som växte i skålen, utan nu även något nytt. Alexander Fleming insåg efter vidare undersökningar att mögelsporer letat sig in i bakterieodlingen och nu tagit fäste bland bakterierna. Han märkte också att bakterierna som befunnit sig nära mögelsporerna hade upplösts och försvunnit – runt föreningen med mögelsporer var det nu inom en radie på ett par centimeter helt tomt. Fleming kom fram till att det var mögelsvampen Penicillium notarum som tagit död på stafylokockbakterierna – och han gav ämnet namnet penicillin.

Efter hans slumpartade upptäckt fortsatte Alexander Fleming att experimentera med mögelsvampen och insåg att den inte bara dödade de fruktade stafylokockerna, utan också de vid denna tid dödliga streptokockerna och pneumokockerna. Fleming hade dock begränsade kunskaper inom kemi och inga ekonomiska medel för att fortsätta forska kring sitt nyupptäckta penicillin, vilket ledde till att arbetet kring ämnet avslutades.

År 1935 fick två forskare vid namn Howard Florey och Ernst Boris Chain upp ögonen för en artikel om penicillin som Alexander Fleming hade skrivit några år tidigare. De båda forskarna arbetade tillsammans med att undersöka ämnen som kan döda bakterier och började efter att ha läst Flemings artikel att försöka utvinna det bakteriedödande ämnet ur mögelsvampen Penicillium notarum. Utvinnandet visade sig vara dyrt och ineffektivt och endast en liten mängd brunt pulver blev resultatet. Efter omfattande tester på bakterier, där de spädde ut pulver upp till två miljoner gånger, insåg Florey och Chain att bakterierna snabbt dog av penicillinpulvret. Nästa steg blev att testa pulvret på möss injicerade med en dödlig dos stafylokocker och det visade sig att de möss som blev behandlade med penicillin överlevde.

Nu var det dags att testa penicillinet på människor. Då framställningen fortfarande var komplicerad, dyr och ineffektiv lyckades forskarna efter flera veckors arbete endast framställa en tesked brunt pulver. Detta testades på en ung cancersjuk kvinna som låg för döden. Kvinnan drabbades snabbt av hög feber, vilken dock klingade av innan hon tyvärr ändå miste livet. Nästa patient på tur blev en polis som rivit sig på en tagg från en ros och nu hade hög feber, lunginflammation, blodförgiftning och var smittad med både stafylokocker och streptokocker. Återigen hade Florey och Chain bara en tesked penicillin på lager, som de blandade ut med koksalt och gav polisen intravenöst. Polisens tillstånd förbättrades och forskarna fick upp hoppet. Det verkade som att penicillinet fungerade. Det fanns dock ett problem – det bruna pulvret höll på att ta slut och ämnet lämnade dessutom snabbt patientens kropp. Forskarna kunde återvinna en del av penicillinet från polisens urin, men efter några dagar var penicillinet slut och alla alternativ uttömda. Polisen dog en månad senare, men experimentet ansågs ändå vara lyckat. Så länge patienten medicinerades med penicillin hölls hans sjukdomstillstånd i schack och till och med förbättrades. Penicillinet fungerade.

Howard Florey och Ernst Boris Chain insåg att en enda patients penicillinbehandling skulle kosta en förmögenhet i den takt och med den metod de framställde ämnet. De behövde ekonomiska medel för att förbättra processen med att utvinna penicillinet ur mögelsvamparna. Efter flera avslag hemma i England vände sig forskarna till slut till USA, med förhoppning om penicillintillverkning i industriell skala. De fick napp och ett stort penicillinprojekt drogs i gång. Parallellt med forskarnas arbete med penicillinet rasade andra världskriget med hundratusentals skadade soldater som följd. Med förhoppnings om att penicillinet skulle kunna rädda soldatliv bidrog den amerikanska staten med stora summor för att föra forskningsarbetet framåt.

År 1943 insåg forskarna att penicillin kunde utvinnas även från mögelsvampen Penicillium notaums släkting Penicillium chrysogeum. Denna svampsläkting producerade upp till tvåhundra gånger mer penicillin och man upptäckte att produktionen kunde utökas ännu mer genom att utsätta svampen för mutationsdrivande röntgenstrålar. Den industriella produktionen var nu i full gång.