logo
FavoriterFavoriter
Fältstudier i Tanzania

Fältstudier på Kolandotos sjukhus i Tanzania: ständig resursbrist, innovativa lösningar och djup empati

Som en del av sin sjuksköterskeutbildning reste Shahira till Tanzania, för att under två veckors tid göra utlandspraktik på Kolandotos sjukhus i Shinyanga. Här möttes hon av ett sjukvårdssystem med stor brist på resurser, där personalen varje dag arbetar för att hitta kreativa lösningar för att hjälpa sina patienter. Kontrasterna är stora mot västvärldens sjukvård, och läkare och sjuksköterskor befinner sig i utmanande miljöer med ständiga ekonomiska hinder. Det här är Shahiras berättelse.

Mitt namn är Shahira och jag är 22 år gammal. För närvarande går jag termin 5 på sjuksköterskeprogrammet vid Röda Korsets Högskola. Jag emigrerade till Sverige från Afghanistan år 2015 och stod inför en osäker framtid när det gällde valet av utbildning, framför allt med det breda utbudet av ämnen i ett nytt land. Efter gymnasiet fick jag höra av nära vänner som hade tagit examen från sjuksköterskeprogrammet om den positiva erfarenheten och de möjligheter det innebar för dem. Jag började undersöka själva utbildningen och framtida möjligheter till vidareutbildning efter de första tre åren av grundutbildning. Det blev tydligt för mig att sjuksköterskor är efterfrågade både nationellt och internationellt, vilket gjorde utbildningen till en lockande och logisk väg för mig att följa.

Fältstudier på Kolandotos sjukhus i Tanzania

Jag ansökte till Röda Korsets Högskola främst på grund av de möjligheter till utbytesstudier som erbjuds, vilket var den mest lockande aspekten med högskolan för mig. Under de senaste två åren har jag inte en enda gång ångrat mitt val av framtida yrke. Jag kan arbeta på olika nivåer, antingen lokalt på ett sjukhus eller globalt som volontär i länder som Tanzania. Under termin 5 fick jag möjligheten att genomföra två veckors fältstudier på Kolandotos sjukhus i Shinyanga, Tanzania. Detta var en dröm som gick i uppfyllelse – att få observera hur sjukvården och sjukhusen fungerar i ett land med begränsade resurser. Efter termin 4 blev det tydligt för mig att jag vill bli en sjuksköterska som inte bara arbetar lokalt, utan även globalt. I mitt hemland är situationen liknande när det gäller brist på resurser och tillgång till kliniker nära byar, särskilt för kvinnor och barn i akuta situationer. Min största dröm är att en dag kunna starta min egen sjukvårdsklinik i dessa utsatta länder och byar.

Ankomst till Kolandotos sjukhus

Mitt första intryck efter att ha anlänt i Tanzania var de varma leendena jag fick, från alla håll. Detta välkomnande fortsatte när vi nådde Kolandoto, en liten by i Shinyanga. Här kunde vi se små barn som skötte om kor och får i närheten av vårt boende, och trots deras ansvar verkade deras glädje obegränsad. Tiden tycktes ha en annan rytm i Tanzania, vilket stod i kontrast till den hektiska takt som ofta präglar livet i Sverige och västvärlden. Här verkade tiden flyta mer naturligt, utan den ständiga klockan som styr varje ögonblick. På sjukhuset var det inte en fråga om att hinna med nästa uppgift, utan snarare ett fokus på att vara närvarande i nuet. Läkarna dök upp när de behövdes, ronderna fortsatte utan begränsning av tid och medicinerna gavs utan att vara bundna till ett schema. Det var en känsla av att verkligen leva i ögonblicket, i stället för att stressa för att hinna med varje sekund.

Mina arbetsuppgifter under den korta perioden jag var i Kolandoto var främst att observera hur sjuksköterskorna jobbar på sjukhuset och jag fick mest vara på General Ward och på Operational Theatre. Sjukhuset hade totalt 16 olika avdelningar, med ungefär fem läkare/kirurger och tjugo sjuksköterskor. Under min praktik på General Ward fick jag hjälpa sjuksköterskor med att administrera blod, utföra såromläggningar av alla slag, PVK-inläggningar, matning via nasogastrisk sond och KAD-insättning.

Av misstag fick jag även uppleva mitt allra första kejsarsnitt. Under en relativt lugn och händelselös dag på Pediatric Ward bestämde jag mig för att utforska resten av sjukhuset och råkade träffa på den fantastiska Dr. Philemon Moma Magile, den enda gynekologen på hela sjukhuset. Tack vare honom fick jag möjlighet att närvara vid ett kejsarsnitt, en upplevelse som är en av de mest imponerande och häftiga jag har upplevt. Utöver detta fick jag även chansen att delta vid andra operationer, såsom ben-osteolyser, ektopisk graviditet, poly cystiska tumörer och olika laparotomier.

Ständig resursbrist

I Sverige finansieras sjukvården huvudsakligen genom skattefinansiering och baseras på ett allmänt försäkringssystem, vilket innebär att alla medborgare har rätt till vård. I Tanzania finns det olika finansieringsmodeller, inklusive offentliga, privata och ideella organisationer, och tillgången till vård kan vara beroende av en persons ekonomiska situation. Med tanke på att Kolandotos sjukhus är privat behöver alla patienter betala för sin vård, oavsett om det gäller mediciner, operationer, utrustning för antibiotikaadministrering eller annat. Barn upp till fem år får gratis vård om de är sjuka i malaria och alla får gratis vård om de insjuknar i TBE. Under sjuksköterskeutbildningen i Sverige lär vi oss att göra vården så patientcentrerad som möjligt genom att exempelvis involvera patienterna i deras egen vårdplan. Detta koncept saknas dock i stor utsträckning på Kolandotos sjukhus, där patienterna oftast litar på läkarna utan att ha full förståelse för undersökningar eller läkemedel. Det finns en hierarki mellan läkare och sjuksköterskor på sjukhuset, samtidigt som det finns en solidaritet och samhörighet mellan sjuksköterskor och patienter.

Under första dagen på General Ward, efter medicinadministrering på eftermiddagen, pratade och skrattade avdelningens sjuksköterska med patienterna, vilket hen förklarade med att:

“Talking and laughing with my patients here is a form av physio—no... psychotherapy for them, Shahira. It helps the patients be comfortable in the ward and stress less over their diagnosis.”

Fältstudier på Kolandotos sjukhus i Tanzania

På grund av ekonomiska svårigheter kunde jag se att både sjuksköterskor och patienter hade i åtanke att spara på material. Vissa patienter använde sig exempelvis inte av lokalbedövning vid insättning av KAD eller spinalbedövning, då det skulle kosta ännu mer. Det var inte heller ovanligt med återanvändning av medicinska instrument utan desinfektion – jag märkte att General Ward hade några stetoskop från Vårdväskan, som återanvändes av läkarna under ronden utan desinfektion. Under kirurgiska ingrepp användes operationsdukar tillverkade av tyg i stället för engångsoperationsdukar, alla instrument tvättades för hand och inget plastförkläde användes vid administrering av antibiotika eller blod. Bara det material och den utrustning som var absolut nödvändig användes. Med tanke på hur mycket medicinska produkter som överkonsumeras i västvärlden var det väldigt chockerande hur noggranna personalen var med materialhantering på sjukhuset.

Innovativa lösningar och djup empati

Under min tid på Kolandotos sjukhus har jag blivit djupt imponerad av den uthållighet och kreativitet som visas av sjuksköterskor och medicinsk personal trots utmanande omständigheter. All personal har en hängivenhet att rädda patienters liv – oavsett om det handlar om att navigera genom kritiska situationer i operationssalen med begränsade material för intubation eller strategisk hantering av medicinska resurser. Deras förmåga att anpassa sig under press visar inte bara deras engagemang kring att erbjuda kvalitativ vård, utan också deras förmåga att övervinna hinder och hitta innovativa lösningar på komplexa utmaningar.

Under min korta observationsresa blev jag djupt berörd av detta sjukvårdsystem, som visade otrolig uthållighet och strävan trots många ekonomiska begränsningar. Fokus låg ändå alltid på att rädda patienternas liv. Här, mitt bland utmaningarna, visade sjuksköterskorna att effektiv hälsovård inte bara handlar om klinisk expertis. Det kräver också djup empati och förståelse för de olika delarna av det lokala samhället: traditioner, kulturella övertygelser, sociala normer och ekonomiska förhållanden. Detta är ett bevis på den fantastiska kraften i sjuksköterskeyrket – att forma en värld där sjukvård inte är ett privilegium utan en grundläggande mänsklig rättighet.