Fältstudier på Kolandotos sjukhus i Tanzania: ständig resursbrist, innovativa lösningar och djup empati

Som en del av sin sjuksköterskeutbildning reste Shahira till Tanzania, för att under två veckors tid göra utlandspraktik på Kolandotos sjukhus i Shinyanga. Här möttes hon av ett sjukvårdssystem med stor brist på resurser, där personalen varje dag arbetar för att hitta kreativa lösningar för att hjälpa sina patienter. Kontrasterna är stora mot västvärldens sjukvård, och läkare och sjuksköterskor befinner sig i utmanande miljöer med ständiga ekonomiska hinder. Det här är Shahiras berättelse.

Mitt namn är Shahira och jag är 22 år gammal. För närvarande går jag termin 5 på sjuksköterskeprogrammet vid Röda Korsets Högskola. Jag emigrerade till Sverige från Afghanistan år 2015 och stod inför en osäker framtid när det gällde valet av utbildning, framför allt med det breda utbudet av ämnen i ett nytt land. Efter gymnasiet fick jag höra av nära vänner som hade tagit examen från sjuksköterskeprogrammet om den positiva erfarenheten och de möjligheter det innebar för dem. Jag började undersöka själva utbildningen och framtida möjligheter till vidareutbildning efter de första tre åren av grundutbildning. Det blev tydligt för mig att sjuksköterskor är efterfrågade både nationellt och internationellt, vilket gjorde utbildningen till en lockande och logisk väg för mig att följa.

Mitt första intryck efter att ha anlänt i Tanzania var de varma leendena jag fick, från alla håll. Detta välkomnande fortsatte när vi nådde Kolandoto, en liten by i Shinyanga. Här kunde vi se små barn som skötte om kor och får i närheten av vårt boende, och trots deras ansvar verkade deras glädje obegränsad. Tiden tycktes ha en annan rytm i Tanzania, vilket stod i kontrast till den hektiska takt som ofta präglar livet i Sverige och västvärlden. Här verkade tiden flyta mer naturligt, utan den ständiga klockan som styr varje ögonblick. På sjukhuset var det inte en fråga om att hinna med nästa uppgift, utan snarare ett fokus på att vara närvarande i nuet. Läkarna dök upp när de behövdes, ronderna fortsatte utan begränsning av tid och medicinerna gavs utan att vara bundna till ett schema. Det var en känsla av att verkligen leva i ögonblicket, i stället för att stressa för att hinna med varje sekund.

Mina arbetsuppgifter under den korta perioden jag var i Kolandoto var främst att observera hur sjuksköterskorna jobbar på sjukhuset och jag fick mest vara på General Ward och på Operational Theatre. Sjukhuset hade totalt 16 olika avdelningar, med ungefär fem läkare/kirurger och tjugo sjuksköterskor. Under min praktik på General Ward fick jag hjälpa sjuksköterskor med att administrera blod, utföra såromläggningar av alla slag, PVK-inläggningar, matning via nasogastrisk sond och KAD-insättning.

Av misstag fick jag även uppleva mitt allra första kejsarsnitt. Under en relativt lugn och händelselös dag på Pediatric Ward bestämde jag mig för att utforska resten av sjukhuset och råkade träffa på den fantastiska Dr. Philemon Moma Magile, den enda gynekologen på hela sjukhuset. Tack vare honom fick jag möjlighet att närvara vid ett kejsarsnitt, en upplevelse som är en av de mest imponerande och häftiga jag har upplevt. Utöver detta fick jag även chansen att delta vid andra operationer, såsom ben-osteolyser, ektopisk graviditet, poly cystiska tumörer och olika laparotomier.

I Sverige finansieras sjukvården huvudsakligen genom skattefinansiering och baseras på ett allmänt försäkringssystem, vilket innebär att alla medborgare har rätt till vård. I Tanzania finns det olika finansieringsmodeller, inklusive offentliga, privata och ideella organisationer, och tillgången till vård kan vara beroende av en persons ekonomiska situation. Med tanke på att Kolandotos sjukhus är privat behöver alla patienter betala för sin vård, oavsett om det gäller mediciner, operationer, utrustning för antibiotikaadministrering eller annat. Barn upp till fem år får gratis vård om de är sjuka i malaria och alla får gratis vård om de insjuknar i TBE. Under sjuksköterskeutbildningen i Sverige lär vi oss att göra vården så patientcentrerad som möjligt genom att exempelvis involvera patienterna i deras egen vårdplan. Detta koncept saknas dock i stor utsträckning på Kolandotos sjukhus, där patienterna oftast litar på läkarna utan att ha full förståelse för undersökningar eller läkemedel. Det finns en hierarki mellan läkare och sjuksköterskor på sjukhuset, samtidigt som det finns en solidaritet och samhörighet mellan sjuksköterskor och patienter.

Under första dagen på General Ward, efter medicinadministrering på eftermiddagen, pratade och skrattade avdelningens sjuksköterska med patienterna, vilket hen förklarade med att:

“Talking and laughing with my patients here is a form av physio—no... psychotherapy for them, Shahira. It helps the patients be comfortable in the ward and stress less over their diagnosis.”